Familjen innehåller för närvarande tre vuxna hundar.
Tills augusti i år var det fyra vuxna hundar i familjen. Tyvärr fick jag då ta bort min älskade bullmastifftik
Wilma, eftersom hon hade drabbats av cancer. Vi saknar henne så klart otroligt mycket. Hon var en stor, fantastiskt
snäll bullmastifftik. Hon fick livmoderinflammation och förlorade sin livmoder innan vi hann få några valpar av
henne, tråkigt nog, för hon var världen go'aste hund. Själv önskade hon att hon hade varit en yorkshire terrier, för
hon älskade att sitta i knät, luta sig mot en, titta djupt i ögonen och sedan bara blunda och mysa. Hur många hundar
man än har, så kan aldrig en hund ersätta en annan, så hon har lämnat ett oerhört stort tomrum efter sig.
Ike, som egentligen tillhör vår yngste son, men som ofta vistas här när husse arbetar, är en stor, jättesnygg hane. Emellertid kan han inte användas i avel på grund av ett lättare höftledsfel, vilket gjorde honom till en så kallad omplaceringshund. Ike är en rhodesian ridgeback och har en alldeles speciell charm när man har vant sig vid hans lätt autistiska sätt att vara.
Vanda, vår första cane corso, är en fantastiskt trevlig tik som vi är jättenöjda med, och vi vill gärna tacka hennes uppfödare Lena och Lasse Larsson på kennel Amouricas för att de sålde henne till oss.
Nummer fyra är en dotter till Vanda som vi har behållit. Det är Alma (La Padronas Alemonia), som har utvecklats till en jättego’ hund, precis som sin mamma (se nedan, denna sida).
Vanda
Vanda har de för en cane corso typiska dragen och har hållit allt som vi hoppades av rasen. Det betyder att hon är tillgiven men också självständig. Hon är inte mindre lojal, men inte lika oändligt ömhetstörstande och inte "knähund" på samma sätt som Wilma, vår "bulle". Om man har varit borta i många timmar är hon dock lite extra entusiastisk när man kommer hem, och då kan man till och med få ett "leende". Efter att ha hälsat förtjust får hon dock snart annat för sig. Hon tycker om att luffa runt för sig själv på gården och kontrollera så att allt står rätt till. Är hon inne, går hon lugnt och lägger sig. Hon har naturligtvis haft sin slyngelålder och hittat på många olika bus och ofog, som att gnaga på skor och gräva i rabatterna, men verkliga problem (som aggressivitet, skygghet, sjuklighet, nervositet, tendenser att vilja rymma, oförmåga att vara ensam etc.) har lyst med sin frånvaro och hon har mer eller mindre automatiskt funnit sig tillrätta på gården med alla djur, stora som små, och i familjen.
Det är viktigt att tänka på att alla hundar behöver få "vara med" för att lära sig uppföra sig i olika situationer, och de måste uppfostras för att bli trevliga, och innan det är någorlunda klart kan de vara ganska jobbiga. Nu, när Vanda vuxit till sig och det värsta är över, har hon utvecklats till en jättetrevlig, lättlärd och problemfri hund.
Här på gården är det också många människor som kommer och går hela tiden, vilket ger goda möjligheter att socialisera en hund om den får vara med och träffa besökarna. För den som har hundvana sedan många år är detta en naturlig sak, men det kan vara bra att påpeka det för den som inte har så stor erfarenhet: Ingen hund kan "ställas undan", men allra minst en cane corso om man vill att den skall bli trevlig och social och inte överdrivet vaktande. Den har tillräckligt mycket vaktinstinkt som det är.
Vanda är mycket lättsam att ha att göra med, pålitlig, stabil och orädd. Hon vaktar huset men är tillmötesgående mot alla vänner till familjen utan att vara överdrivet entusiastisk. Somliga hundar är distanslöst överlyckliga vem som än klappar dem och pratar med dem, men inte Vanda. Hon är artig mot alla som matte och husse verkar gilla, med reserverar de mer översvallande hälsningsceremonierna för ett fåtal personer som hon själv verkligen tycker om.
På samma sätt har hon varit en fantastiskt bra mamma till sina valpkullar. Parning och valpning skedde utan några problem och hon har tagit hand om sina valpar helt exemplariskt. I detta sammanhang skulle jag gärna vilja passa på att tacka Monika Andersson och Jean Christiansen (Magnuslunds Kennel) för att de lånade ut sin "toppenkille" Åtto (Kobe), och likaså för deras vänlighet i samband med den första parningen och senare när valparna växte upp. De var hela iden intresserade och engagerade och delade generöst och tålmodigt med sig av sin erfarenhet.
Detsamma gäller naturligtvis för kennel Sejpejos och familjen Johnson som lånat ut sin fantastiska hane Met som är pappa till Vandas andra kull.
Det har varit fantastiskt roligt att få följa Vanda och valparna, att se valparna växa få följa på nära håll hur deras sociala samspel med varandra och med sin mamma har utvecklats. Och när småttingarna hade hunnit få en 4 veckor på nacken blev Nötekulla en formlig vallfärdsplats för hundälskande vänner och bekanta som kom för att sitta på köksgolvet och bli svårt bitna av de små glada nålbreven.
Det har också varit spännande att se hur Vanda påverkades och "mognade" som individ genom sin valpkull. Det är som att hon blev mjukare till sättet, tappade något av det "valpvilda" och blev lugnare och ännu mer harmonisk än tidigare.
Till Vandas egen sida
Alma (La Padronas Alemonia)
Alma är Vandas dotter ur första kullen. Hon är en stor tik, svart, och håller
sakta men säkert på att växa ur slyngelåldern. Hon kan numera behärska sig såpass att välkomna
besökande kan ta sig ur bilen utan att bli halvt ihjälhälsade. Men entusiasmen och inlevelsen
är det inget fel på för det.
Alma är en glad, framåt och trevlig tik, och vi har börjat så smått med att
prova på lite olika sysselsättningar, som kurser i lydnad. spår och nu senast
agility. Det blev kanske inte så mycket rätt i början men var jättekul ändå,
tyckte Alma. Som storasyster är hon helt fantastisk och har verkligen haft ett
stort tålamod och intresse för de små. Hon tröttnar aldrig att leka med dem och
är hela tiden jätteförsiktig. Bättre barnvakt kan man inte få!
Almas egen sida
Kennel La Padrona - Ingela och Peder Tapper - Nötekulla Gård - Timmele